Snäll egentligen

Ibland är det skönt att hata.

Man står kanske i en kö bland helt vanliga (egentligen trevliga) människor och väntar på att komma fram. Någonstans.
Det finns inget annat att göra än att titta på folk. Kritisera. Hata.

Det kan vara allt från en man som man tycker har fula byxor. Gillar inte honom. Han har säkert stökigt hemma också. Tjejen med flingorna gillar man inte heller. Hon har så slitet hår och äter konstiga flingor. Alla slags märkliga tankar strömmar runt i huvudet och utåt sett ser man bara ut till att vara en alldaglig person som står i kön och ler. Men inuti huvudet hatar man och det känns skönt.
Samtidigt står det säkert någon annan person i kön och hatar mig, för att jag ler så konstigt.

Men det bjuder jag på. Lite oskyldig hat-terapi kan nog vara bra för alla. Då har man liksom utan att det gör något avreagerat sig ( i och för sig på oskyldiga människor men de vet ju ingenting) och man känner sig glad, nöjd och utagerad när man kommer hem till sina nära och kära.




.

För att jag inte har så mycket annat att berätta...

I våras lämnade jag in mina inte särskilt värdefulla oäkta skinnstövlar till klackning.
Tillsammans med mina lika ovärdefulla låga skor.
Att vandra över lilla Torgs kullerstenar dagligen med höga tunna klackar är inget jag rekommenderar. Om man vill ha fina klackar.

För att kunna fortsätta använda mina anekdoter lämnade jag därför in dem till en trevlig skomakare. Han gjorde någon konstig min när han tog emot dem. De såg inte trevliga ut.
Helt uppskalade och fransiga. Jag kände mig som värsta klackmisshandlaren när han storögd lovade mig att rädda dem. Han hade någon typ av magisk auktoritet och fick mig att på hedersord lova att aldrig misshandla skorna på samma sätt igen och vid "utgång" ta med mig extra skor som tål kullerstenar i min väska.

Tankspridd och glömsk som jag är glömde jag sedan bort dem! Det har ju varit sommar och sandal-säsong och ordet stövlar har inte funnits i mitt sommarordskartotek. Plötsligt idag kom jag att tänka på dem. Mina arbetskamraterna började berätta historier om bortglömda skor som säljs vidare till andra. Att skomakaren blir arg om man inte hämtar skorna som de lagt mycket tid och pengar på och att de då säljs ut till människor som faktiskt vill ha dem
En mardröm som jag hoppades inte var verklighet!

Nej, det fick inte hända mig. Jag slängde mig som en desperado på telefonen - och säkert medvetet fick den mäktige skomakaren mig att vänta lääänge när de letade efter mina skor efter att jag informerat om mitt skohämtarnummer.

Med hot om ränta på 700 kr (och ett litet "jag skämtar bara") fick jag beskedet om att de efter 6 månaders bevaring finns kvar!

Tack för att det fortfarande finns snälla människor och skomakare i denna världen!



.