En väckarklocka

Jag lever ett ganska enkelt liv. Jag gör det bara lite onödigt komplicerat ibland.

Som när jag gör av med mina nycklar.
Eller stänger av min mobil som jag inte kommer ihåg koden till.

För ett antal veckor sedan upphörde mitt sim-kort till mobilen att fungera. Jag fick då ta mig in till stan en lördagsmorgon för att lösa ut ett nytt kort och en ny kod. Eftersom vi inte har någon hemtelefon är mobilen min näst intill käraste ägodel.

Den nya koden fick jag tag i och gick till McDonalds med lillkillen för att fira detta. Det var här jag äntligen skrapade fram och knappade in den magiska koden till mobilen. MEN - dum (eller ouppmärksam - avgör själva) som jag var slängde jag den lille grå lappen med min nya kod ner i soporna ihop med den halvätna hamburgaren.
Memorerat koden hade jag liksom inte gjort, om man säger så.

Kändes inte heller lägligt att återvända till 3-butiken efter 15 minuter och be om ytterligare ett sim-kort.
Detta har då gjort att jag inte har kunnat stänga av mobilen på många veckor.

Därför har jag sedan dess fått tänka: "stäng inte av mobilen - du måste ladda mobilen så den inte stängs av".
Som ett mantra jag har upprepat för mig själv för att må bättre. Detta har fungerat bra. Fram tills idag.
Jag skulle bara trycka på ljudlösknappen - och som en blixt från en klar himmel, släcktes displayen.

Satan.

Hur ska jag nu komma upp i morgon bitti?



.

Den som hittar dem först...

Varför i himlens namn är jag så förbaskat tankspridd?
Jag sprider saker och ting runt omkring mig fast jag försöker, verkligen FÖRSÖKER att komma ihåg vart jag lägger dem. Viktiga saker. Såsom nycklar. Punkt.

När det gäller husliga ting, kläder (nåja), och killarnas saker har jag koll. Men de förbaskade nycklarna tycker om att gömma sig på de mest onaturliga platserna jag känner till.

Jag har fått några nya nycklar till min knippa. Dessa gjorde att jag tyckte att nyckelknippan blev för stor. Så jag delade upp den i två delar. När jag sedan var ute i lördags tog jag för säkerhets skull endast med mig hemnycklarna. Dumt att förlora ingången till hela min värld om olyckan nu skulle vara ute. Vilket då betyder att jag hade tre olika delar nycklar.

I morse stod jag och funderade på om jag skulle häkta på allihop till en enda stor nyckelhög (ni hör - intelligensen är på hög nivå) men bestämde mig för att endast göra två olika delar.
Efter det genomtänkta beslutet stack jag iväg till jobbet. För att sedan inte kunna komma in där, eftersom jag inte hade mina nycklar. " Aha - jag glömde dem trots allt hemma" tänkte jag då och lät det vara.

Nu vet jag inte hur jag ska tänka. Nycklarna är inte här heller. Har letat ÖVERALLT, tom i frysen (vad jag nu skulle där och göra vid 7-tiden i morse). Nycklarna är borta.
Nu ber jag till dem som finns där ute som kan spå.. Hjälp mig att hitta!
Mitt enda hopp förutom sierskorna är att jag vid ett oerhört okoncentrerat ögonblick lagt dem i samma påse som min sons gummistövlar som jag hade med på dagis när jag lämnade honom där.

Jag håller tummarna och ber om en god natts sömn, en guidande dröm och en fyndfull dag imorgon.

Hittar jag bara nycklarna imorgon LOVAR jag att aldrig tappa bort dem igen.




.

Som i en saga

Idag har jag känt mig som en prinsessa.
En väldigt sliten prinsessa, á la hon på ärten ungefär.
Eller snarare Askungen faktiskt.

En förtrollande rolig kväll igår resulterade i sen hemgång och lite för lite sömn idag.

Har kämpat som en gnu hela dagen för att göra så lite som möjligt, få lite ro, Tv´n för mig själv och Churchill sömn i soffan.
Kämpat och misslyckats!
Av någon anledning är barnen hungriga, leksugna , uttråkade och sällskapssjuka fast det är söndag!

NU äntligen är hela huset tyst och jag har fritt fram att göra vad jag vill. ALLT är mitt, jag äger fjärrkontrollen kanalerna och soffan.


Skönhetssömn i soffan väntar. Livet är åter som en saga.



.