Tiden är underlig.
Man ska leva livet här och nu(hört den förr?).
Man ska leva i nuet OCH planera för sommarsemestern i februari och redan nu tänka på vem som skall jobba i mellandagarna.
Man ska även hinna att njuta av dagen, sommaren, fredagskvällen, lördagsmorgonen samtidigt som man önskar att dagarna går i expressfart tills semesterna börjar, för att sedan hoppas på att klockan går s a k t a när man väl är där.
Leva här idag, NU och även planera in barnvakter för att (kunna) få möjligheten att leva livet och vara spontan.
Jag tycker det är vansinne. Det är ju allmänt känt att tiden går för fort när man har roligt och hur långsamt som helst när man verkligen VILL att tiden skall fly iväg.
"Jaaa, tiden går" - som min 4-åring (som inte kan klockan) uttryckte sig en morgon för några dagar sedan när han spanade in sin supercoola spidermanklocka.
Och det är väl så man får göra helt enkelt. Njuta av tiden som går oavsett hastighet.
.
lördag 20 juni 2009
måndag 15 juni 2009
Lurad!
Allvarligt.
Nu har jag gjort ett verkligen ÄRLIGT försök i snart 2 månader. Jag har Gi:at av hela mitt hjärta. Läst böcker. Kört hårt. Undvikit kolhydrater. Käkat sallad. Inte ris. Ätit kött, inte potatis. Jag har promenerat och tränat. Jag har druckit vatten, dragit ner på kaffet (i alla fall lite).
Knappt ätit något godis alls, bara nötter och 70 % choklad.
Har till och med låtit bli att ta det där glaset med vin mitt i veckan.
Åh, det har verkligen känts så bra!
Har både läst och hört att man efter 2 veckors intensiv start går ner minst 1-2 kg.
Spännande spännande.
Detta har hänt under 2 månader: INTE ETT SKIT! Jag har i n n b i l l a t mig när jag har tittat mig i spegeln när jag t y c k t att det har gjort någon skillnad.
Men, nej. Ingenting.
Vad är det som jag gör fel då alla andra vekar lyckas. Som "utan att svälta" rasar i vikt?
Det enda som är positivt för min del var att jag fick huvudvärk i två veckor som, vad jag har hört, innebar att jag nu hade genomgått någon sockerberoendeutrensning. Det var ju kul. Helt ärligt, superroligt.
Men det är klart. Kan jag innbilla mig att jag går ner i vikt, att min oerhört vackra kropp har stramats upp lite till och att den begynnande dubbelhakan dragit sig tillbaka genom att TRO på att det jag gör ger resultat, kan jag ju lika bra fortsätta Gi:a lite till (OCH äta lite godis).
.
Nu har jag gjort ett verkligen ÄRLIGT försök i snart 2 månader. Jag har Gi:at av hela mitt hjärta. Läst böcker. Kört hårt. Undvikit kolhydrater. Käkat sallad. Inte ris. Ätit kött, inte potatis. Jag har promenerat och tränat. Jag har druckit vatten, dragit ner på kaffet (i alla fall lite).
Knappt ätit något godis alls, bara nötter och 70 % choklad.
Har till och med låtit bli att ta det där glaset med vin mitt i veckan.
Åh, det har verkligen känts så bra!
Har både läst och hört att man efter 2 veckors intensiv start går ner minst 1-2 kg.
Spännande spännande.
Detta har hänt under 2 månader: INTE ETT SKIT! Jag har i n n b i l l a t mig när jag har tittat mig i spegeln när jag t y c k t att det har gjort någon skillnad.
Men, nej. Ingenting.
Vad är det som jag gör fel då alla andra vekar lyckas. Som "utan att svälta" rasar i vikt?
Det enda som är positivt för min del var att jag fick huvudvärk i två veckor som, vad jag har hört, innebar att jag nu hade genomgått någon sockerberoendeutrensning. Det var ju kul. Helt ärligt, superroligt.
Men det är klart. Kan jag innbilla mig att jag går ner i vikt, att min oerhört vackra kropp har stramats upp lite till och att den begynnande dubbelhakan dragit sig tillbaka genom att TRO på att det jag gör ger resultat, kan jag ju lika bra fortsätta Gi:a lite till (OCH äta lite godis).
.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)