Ibland kan jag bli så lyrisk. Över så lite.
Fast jag tycker det är mycket då förstås.
Här om dagen var det överraskningsfest för en gammal kompis. Ja, han fyllde 40 så åldermässigt tycker jag ju (numera) inte att han är så gammal. Men gammal på det sättet att vi brukade umgås en hel del för ungefär en 15-17 år sedan (shiiiiit).
Inbjudna var nya och gamla vänner. Jätteroligt, trevligt och födelsedagspersonen blev verkligen överraskad över alla gästers skönsång när han efter en galen bilfärd steg ut ur bilen med en papperspåse över huvudet.
Festen som pågick under en 12-timmars period var verkligen kanon. För mig kända och okända människor träffades över ett berg av god mat och äkta disco-takter i bakgrunden och det är här som jag börjar bli sådär lite mesigt lycklig. Nostalgisk. Glad. Patetisk. En sådan härlig känsla kommer över mig.
Det är så underbart att sitta där och prata (och dansa hysteriskt till Bon Jovi på "dansgolvet" utan att skämmas) med gamla goda vänner. Vi känner varandra. Hur man var förr. Innan barn, man och hus. Vet varandras bakgrund. Vi har inte pratats vid på flera år, trots det känns 15 år som igår.
Man har gemensamma minnen och man liksom anar hur alla som sitter och pratar och skrattar känner likadant. Roliga minnen, roliga diskussioner. Så himla roligt!
För mig är det en underbar känsla. Glädje. Lycka.
Summan av kardemumman är väl helt enkelt att det är skönt att kunna ta mikrofonen till Singstar och sjunga Boy George utan att behöva förklara sig. Berätta roliga historier som man bara själv förstår, utan att någon bryr sig. Man kan släppa loss helt enkelt(magen då alltså)och vara den man är.
För mig är det att njuta av livet!
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar