Störigt

Idag blev jag störd.
Under två timmar när jag bänkade mig framför Tv´n för att zappa mig fram till CNN för att se Michael Jacksons begravning. LIVE. Just då, blev lillkillen hungrig, nödig, leksugen, törstig. You name it och han var det.
Jag vill inte bli störd när jag lipar. Eller fäller en tår. Jag vill sörja i fred.
Jag sörjer en man, som jag inte känner och som bara är just det - en man. Visserligen en superkändis, men ingen som man kände precis och ingen som jag känt mig särskilt intresserad av tidigare. Men nu känns det plötsligt oerhört viktigt att följa hans sista resa, på TV. Låt mig bara få vara lite ledsen. En liten stund bara och så känns det så bra efteråt. Jag vill kunna känna mig delaktig och kunna skryta med att jag kommer ihåg hans död och begravning. Precis som jag har hört under min barndom om JFK och Elvis. Alla visste vad de gjorde just den dagen dessa dog och begravdes och kommer ihåg det som om det vore igår. Nu är jag med i den klubben liksom. Jag har tittat, känt med familjen och gråtit.
Jag vill bara inte bli störd under tiden.
Eller bli och bli.. störd är jag nog kanske redan.




.