Sommarskrik

Jag känner mig som Ronja Rövardotter. Inte för att att mina kompisar är rumpnissar eller för att mitt hår ser ut som hennes ibland, utan för att jag känner för att skrika vårskriket fast för sommaren!

Värmen är här, solen lyser som ett stort eldklot på himlen. Äntligen!
Bort med jackan, fram med sommarsandalerna. Bort med scarfsen runt halsen, fram med de vita benen! Åh, vad skönt det är. Fram med den lilla uppblåsbara poolen som man måste fylla i med nytt rent vatten varje dag (detta gör man med ett smile på läpparna bara solen skiner) och den underbara grillen som man för övrigt måste borsta ren varje kväll man skall använda den igen (men bara solen skiner gör det ingenting). Fram med ölen och fram med den vältränade bikinikroppen. Livet är plötsligt lekande lätt och det känns som en befrielse att det här med sommaren inte bara var en dröm.

Jag njuter verkligen av varje minut och ser framemot den tid som ligger framför oss som ett litet barn. Jag tycker t.ex. det var mysigt ikväll när yngste sonen och jag var vid stranden och tog oss ett kvällsdopp (ja, HAN doppade sig och jag hejade på). Det var så "lyckliga familjen-aktigt". Särskilt när vi kom hem med våta kläder som skulle hängas upp och som var fyllda med sand som även fanns i skor, bil, och halva huset. Men solen sken, så det gjorde absolut ingenting. Med solen försvinner alla eventuella irritationsmoment. Pick-nick korgen som man måste packa och tömma varje dag med fuktiga halvätna kex som ligger i botten tillsammans med sandiga äppelskruttar insmorda i klibbig saft - gör inget. Bara solen är framme! Handdukarna som plötsligt hänger som smycken över alla ens möbler både ute och inne - så länge det är vackert väder är det lugnt. Så enkelt och så simpelt är det.


Jag ställer mig i soffan och skriker ut över vardagsrummet: AAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHH för sommaren som är här!




.